Efter 13 dagars vila, ja mest ofrivillig på grund av en rejäl höst-förkylning så var det dags. Jag hade hunnit vänja mig vid att inte behöva ta tag i situationen och dra ut, hunnit lära mig att mys inne när det är blött o mörkt ute är ganska mysigt. Satt och funderade på om jag verkligen skulle ut, det var ju ändå lite regn nu o då i luften...
Men så tog jag beslutet, strunt samma jag ger mig ut. Så det gjorde jag, inget regn men ganska kallt o blåsigt. Sjukt seg i benen och trött i huvudet men ändå skönt att komma ut och bli urblåst (som att jag inte redan är det). Det blev mörkare och mörkare ute och många satt i sina bilar och såg ut att riktigt trivas, medan jag med stolhet sprang ute i blasket. Men jag blev stolt. Rak i ryggen. Skönt att komma ut. Gött att känna att människor tittar. Och att människor tänker- för det gör dem ju. Jag vet hur jag själv hade tänkt, och det finns två alternativ/två typer:
Typ1- Hur i hela världen kan man vara så knäpp att man är ute och springer när det är mörkt, kallt och regnigt? Bara galningar gör sånt!
Typ2- Åh vad jag är avundsjuk, jag önskar att jag också tyckte om att springa så mycket eller i alla fall hade disciplin nog att komma ut.
Båda typerna och tankesätten har jag haft och det är så skönt att veta hur det faktiskt funkar i huvudet. Jag kan lätt vara en knäppis om folk tycker det, jag gillar det! Och ja, avundsjuka är inte så gött men det är skönt att vara nöjd med sin prestation. Och det är jag. Soffmys hinns med det också- det ena behöver inte utesluta det andra. OH, så skönt det är efteråt! (framför allt när man inte har tränat på två veckor, ätit onyttigt och bara längtat efter att komma igång igen).
Du har ett val. Vad gör du åt din situation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar