En rookies resa.

HalvVasan 2012.
Det var utmaningen jag vetat om sedan maj 2011 (då jag blev anmäld med de andra i gänget). Inte för att jag tränat inför det, förberett mig och sånt- men det gör ju inget. När vintern började smyga sig på funderade jag allvarligt på att börja träna lite längdskidor, för det är ju inget jag gjort tidigare i mitt liv. Jovisst jag hade ett par skidor när jag var tio ungefär och åkte några vändor på ladugårdsplan. Jag minns till och med att jag var först i familjen att få ett par skidor med pjäxor, bra märke och allt. Men det var ju lite tråkigt att åka när det inte fanns några spår. För fem år sen gick jag på Hjälmareds fhsk och där var vi ute på turskidor, två dagar på fjället. Inte särskilt högt tempo eller så, det jag minns bäst är Granjacke och Snöwalle. Två av killarna i klassen som var bäst på att trilla...

Mina funderingar på att börja träna skidor stannade just där, som funderingar. I mitt huvud var det kul, jobbigt men jag kände mig ändå ganska duktig. Mitt fokus just nu blev istället att gå utbildning i Bodypump och börja som instruktör i det. Mellan varven fanns det snö i Halmstad, sådär två-tre veckor men de veckorna hade jag som mest annat och annan träning jag var tvungen genomföra. När snön började töa insåg jag att nu är det bara två veckor kvar till HalvVasan ska gå och jag har ännu inte åkt några skidor. Till och med mamma började nu kommentera mitt val: "Jag har hört att man måste åka just skidor och träna på det om man ska åka skidor. Det är inte bara att träna annat." Just så är det ju, ett av de bästa tipsen min mor har gett när det gäller träning tror jag. (Och det kom ju inte från henne själv egentligen...) Mina kompisar undrade hur i all sin dar jag tänkte. Och ska jag vara ärlig hände det att jag tänkte så också. Men nu när det var ungefär två-tre veckor kvar testade jag i alla fall pjäxorna, använde underställ och skidkläderna mycket, tränade massa annat, och tog upp och tittade på skidorna. Min kompis tips var: "Klara kolla så att du får fast pjäxorna i skidorna annars kommer det ta massa tid, jag vet..." Tack!

Veckan innan loppet började förberedelserna, jag bakade bröd och handlade skidfodral. Vi skulle ju ha matsäck med oss, och uppladdningen är viktig så grovt bröd fick det bli! Jag passade också på att utmana kroppen med Bodypump-pass tre dagar i rad (det sista tre dagar innan loppet). Mina axlar var så gott som körda! På lördagen tog jag tåget till min kompis i Skövde där hennes syster och min vän också var. Vi vilade, åt, vilade, åt, gick lite på stan, var på gudstjänst, vilade, packade. I två dagar. Söndagskvällen bestod av att valla skidor för Martinas del och prova pjäxor för min del, Madeleine jobbade.

Pjäxorna kändes helt okej, satt som ett smäck! På måndagen bar det av uppåt landet, vi skulle bo på ett vandrarhem/gammal skola utanför Mora. Skönt att slippa allt folk, där var bara vi (gänget på 9 personer) och två byggarbetare. När vi kom upp laddade vi med mat, fixade nummerlappar, vissa vallade skidor och jag tog det bara lugnt. Bästa uppladdningen måste ju vara att äta och vila. Tog en liten promenad också, helt underbart. Några minusgrader och massor snö. Det var riktigt mycket vår när jag åkte från Halmstad så det var lite skillnad här uppe. Jag fick också massage av Ida vilket var nästan det bästa med hela resan, jag hade haft ont i axlarna i ungefär en vecka, lite överansträngd och spänd. Men nu fick jag massage innan sömnen, och sov riktigt gott. När jag vaknade kändes min kropp så underbart avslappnad och jag hade inte ont! Det lättade min oro en hel del. (Visst det hjälpte mig ju inte för jag hade ju fortfarande inte åkt några skidor...)

 Så var det då tisdag. Det skulle bli dags att åka 4,5 mil på skidor utan att ha tränat något alls. Jag var på gott humör, spänd och riktigt laddad- som man ska vara helt enkelt! En rejäl frukost med gröt, ägg och mackor intogs. De sista sakerna packades. Solen sken, det var ett par plusgrader och den lilla bilfärden in till Mora innebar sång, pepp och gemenskap! Ute i spåret skulle vi ju få kämpa själva, ja inte helt ensamma förstås men ändå. Vi tog buss till Oxberg där vi skulle starta och väl där var det dags att äta en macka, lägga skidorna i spåret, ladda, lämna in överdragskläder, gå på toa och sen ställa sig i spåret. Jag hamnade bredvid en trevlig man i övre medelåldern. Han var erfaren, hade kört några lopp och när jag sa att jag inte åkt skidor tidigare var hans tips att jag skulle ta det lugnt fram till första kontrollen. Men samtidigt är det första sträckan du har sämst med tid om du vill hinna innan spärr-tiderna. Och det vill man ju! Jag var nervös, det pirrade lite i magen men var glad att jag slapp stå där så länge. Det var bara att peppa, jag skulle ju bara klara det, 45km in till mål. Dessutom vatten och blåbärssoppa på vägen. BAM! Nu var vi iväg, det var mycket folk- ungefär 5000 och det var lite stockning i början vilket var bra för mig så jag hann känna på underlaget, skidorna och hur det känns att åka.

Första kilometern var hemsk! Jag började redan känna i musklerna i ländryggen och vid skenbenen. Detta skulle bli en väldigt intressant resa, jag trodde jag aldrig skulle klara det. Men vi var ju många som åkte, och kan de andra så kan ju jag. Vid första "hållplatsen" var det vatten och jag blev förvånad över att det var varmt. Pucko-Klara klart som korvspad att vattnet är varmt o inte kallt, hallå kroppen behöver all energi den kan få. Vid Oxberg (ja det är både start o första stopp i HalvVasan) var jag och Martina jämsides och jag hade fantastiskt mycket skoskav efter 17km så jag fick compeed av Martina- tack, det hjälpte en liten stund men åkte snart ned så det fortsatte skava i några km till. Haha. Men det var det värt!

I spåret hinner många tankar flyga fram och tillbaka, frågan är bara vilka man väljer att fokusera på. Motstånd möter alla till och med de allra bästa, jag lovar!
En del av mina tankar var: Detta kommer aldrig någonsin fungera, vilken usel teknik jag har, vilken dålig teknik hon där har, jag är i alla fall hyfsat vältränad, oj där la han sig i spåret, kära Jesus hjälp mig att hålla mig i spåret, hahaha, tur att ingen filmar mig, snygg man, vad varmt det är i solen, skugga åh vad skönt, härligt nu känner jag mig stark, nedförsbackar oh my hur ska detta gå, bara att kämpa på, håll fokus nu Klara, titta vilken vacker utsikt, akta nu trillar jag, yes nu kör jag om honom, jag är ju sjukt grym, undra om jag orkar hela vägen, klart jag pallar jag är ju stark, vilja av stål krävs tur att jag heter Ydrestål, tjena vad bakhalt det är, vad kass jag är på att diagonala, vilket vackert leende, åh vad underbart att få vila lite, sträck på dig nu, spänn åt i magen och staka på, snart är det blåbärssoppa, jag tar dem alla i uppförsbacken, fantastisk luft utomhus, det är så lätt att andas, tänk din goda macka sen när du är i mål, och glädjen och stoltheten, ge aldrig upp.... and so on...

Såhär kan man också se ut... Korsade mållinjen gjorde jag i alla fall! Jippie. Stretch, lite käk, dusch, gemenskap, mat, vila, diplom, nöjd. Detaljerna av loppet finns här under. Jag vet, jag är inte kalasbra. Men vad gör det? Jag klarade ju det. Och under mina förutsättningar kan jag inte vara annat än glad. Jag var inte så sugen på mat så åt bara halva pizzan på restaurangen, den andra blev på kvällen. En av de första sakerna vi pratade om var att nästa år så blir det hela Vasaloppet- inte för att man är sugen på att köra dubbelt så långt direkt utan mer för stoltheten och glädjen man känner efteråt.

Persondata detaljer

Evenemang

Evenemang	HalvVasan
År	2012

Person

Namn	Ydrestål, Klara (SWE)
Klubb
Klasser	D21
Startnummer	278
Tid	04:31:26
Mina favoriter

Resultat

Totaltid

04:31:26

Status

Status	I mål
Senaste passering	Mål
Starttid	10:13:59

Mellantider

Split	Klockan	Tid	Sträcktid	min/ km	km/h
Oxberg	11:54:03	01:40:03	01:40:04	05:54	10.19
Hökberg	12:52:27	02:38:27	58:24	06:30	9.25
Eldris	13:51:59	03:37:59	59:32	05:58	10.08
Mål	14:45:26	04:31:26	53:27	05:57	10.10

När jag kommit tillbaka hem till Halmstad efter några dagar i Skövde och Göteborg med fina möten med underbara människor så var det dags att packa upp allt. Där i mina pjäxor hittade jag orsaken till mitt skoskav. Flärpen man har som hjälp till att dra på pjäxan var fylld med papp... Den skulle man givetvis ha tagit bort innan loppet. Konstigt att jag hade skoskav. Som sagt, Rooooooooookie! Men kul var det.

"Konsten är att kunna göra det bästa av det man har."