Uppmuntras eller äcklas?

Idag har jag funderat på detta med bloggen. 

Att jag verkligen gillar att skriva. 

Att jag alltid gillat att skriva, både för min egen del och för andras skull. 

När jag skulle börja gymnasiet var jag inne på att läsa till journalist, men det gjorde jag inte.
Men efter skolan så har jag varit engagerad i många olika föreningar, och i alla har jag varit sekreterare under minst ett år. Det måste ju ändå säga något, eller!? Jag gillar det, kunna sortera informationen, plocka ut det mest väsentliga och få ge ett budskap. Så är det ju med bloggar också- de vill säga något. (Däremot tror jag det är viktigt att läsaren rannsakar det de läser och inte sväljer allt med hull och hår).

Men tillbaka till att jag gillar skriva.
Jag gillar det verkligen, och kanske ska jag göra det mer!?
Jag har fått mycket uppmuntran av människor (även flera som jag inte trodde läste det jag skriver...) vilket känns riktigt kul. Jag skriver ju främst för min egen skull, samtidigt som jag tror att jag har något att förmedla.



Det verkar som att när människor gör det de verkligen gillar, och det de ska/är kallade till/är på rätt plats- så är det svart eller vitt- hos andra. Antingen så äcklas de på det du gör och är inte sena att döma, kommentera eller se ner på det du gör (djupast sett tror jag det handlar om avundsjuka). Eller så uppmuntras de- genom att se dig som en förebild och kunna ta med sig din inspiration. Jag tror det är så vare sig man håller på med hälsa, journalism, teater, politik eller vad det nu är du brinner för. För en del är missunnsamma- riktigt tråkigt, jag tycker det är grymt häftigt när människor gör det som passar dem såå bra! Det gläder mig verkligen.

Jag gillar att må bra, jag gillar att träna för att må bra, att utmanas, att göra det jag är bra på och att glädjas åt mina och andras framgångar :)

     (vältränade jockeyn Inez Karlsson) 


" True strength isn't measured by how much muscle you have,
it's measured by how strongly you handle what life throws at you."