Ibland tror man att man inte ska klara av vissa saker.
I alla fall är jag sån nu och då.
Men vill man, så kan man!
Det skedde i helgen, och jag hade ju anmält mig så jag var tvungen att genomföra det såklart....
Uppladdningen blev sådär: lite förkyld i veckan innan loppet så mest vila förutom mina vardagliga 12km (promenad eller cykel till och från jobbet). 6 timmars tågresa från Växjö till Göteborg, en resa som egentligen skulle ta cirka 2,5h. Jag hade i alla fall en liten matlåda med mig, och fick givetvis kommentar om det på tåget: "jaha, du har åkt med SJ förut ser jag" Haha, ja o ja- så sant det var.
Men lite för lite mat, vatten och vila blev det. Vaknade hos storebror i Götet seg som en lördagmorgon kan vara. Men med lite slapp, uthämtning av nummerlapp, mat och vatten så var jag tillslut redo.
Jag hittade min vän Ida Andersson i startfållan och vi höll sällskap fram till sista hundra meterna..
21 km, alltså det är en bit. Min kompis Malin sa: "Kära nån, jag kan inte ens ta in hur långt det är"och ja det är långt, och jo man känner i kroppen efter 15km och ja- för mig var de sista 3km bara vilja.
Men man kommer en bit på viljan av stål (man måste ju göra skäl för sitt namn). Vädret var helt fantastiskt, sol, 16 grader och liten svag bris. Underbart! Man ser inte så fräsch ut efter loppet, som tur var tog min bror bild på mig innan- lite piggare och gladare :) Galet mycket folk!
21 KM
Måltid: Under 2h
Sluttid: 2h 3min
Skönaste sms:et fick jag av min kompis Anna dagen efter, hon hade också sprungit:
"Jag försökte ta några löpsteg idag. Det var omöjligt och jag kände mig som en utvecklingsstörd gasell. Bena bara vek sig! Men vi var sjukt duktiga igår!"
Vilket gott skratt jag fick! Go upplevelse, och dagen efter tänkte jag- nästa lopp får bli på 30 km. Lidingöloppet. Nåt fel har man ju, men jag gillar det. (Trots blåsor mellan tårna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar