Har du mani? Vem bestämmer det?

Ibland undrar jag.... Det är många som är ute och motionerar och tränar- och ofta ser man det här i Växjö. Jag älskar att studera människor, försöka sätta mig in i deras situation och bygger ofta upp en bild hur människors liv kan vara- även om jag bara sett en liten glimt av dem. Jag har lagt märke till att väldigt många- framför allt kvinnor- ser otroligt maniska ut när de är ute. Jag trodde man skulle njuta av träningen? Men de går där i väder och vind, med musik i öronen och bara traskar på. Men HALLÅ vill jag skrika ibland. Vad gör du egentligen?  Varför är du så manisk? Varför inte bara stanna upp ett ögonblick och njuta av naturen? Andas.

Så kommer jag på mig själv. Vad har jag för rätt att döma? Är de verkligen maniska? Hur ska jag kunna veta det? Vem säger att min inställning eller attityd är bättre än deras? Och så inser jag hur snabb jag är på att döma, bedöma, tycka något om någon annan. Är jag verkligen bättre än dem? Jag som tycker de ser så sura och maniska ut. Hur ser jag ut, vad har jag för bemötande till andra människor?

Har kollat på en film ikväll som heter The stoning of Soraya M.
En fruktansvärd film, baserad på en sann historia om hur en kvinna blir stenad för att männen i byn ljuger ihop en historia om att hon är otrogen mot sin man. Och hon döms. Och stenas till döds. Det får mig att tänka att jag inte har någon rätt att döma. Det får mig att tänka på Jesu ord "Den som är utan synd kastar första stenen" och hur alla gick därifrån en efter en. Om hur svårt det måste varit för kvinnan att säga "Herre, förlåt dem, de vet inte vad de gör". Som Jesus sa när han blev oskyldigt dömd och hängd på ett kors. Det gav mig perspektiv på mitt liv: Vad tänker jag? Vad säger jag? Hur lever jag och vad lever jag för?